Inte långt ifrån en blåtira

Vi sparrades väldigt mycket igår, men det var lite annorlunda sparring. Vi fick bara sparkas, händerna var enbart till försvar. Det skulle dessutom vara hårda sparkar. Om någon envisades med att sätta en massa höga sparkar mot huvudet så var det meningen att man skulle försvara sig genom att gå närmare den personen och cirkla, så de höga kickarna inte fick en chans att träffa. Tror ni jag lyckades ordentligt med det? Nej självklart inte. Min dumma instinkt säger i de flesta fall fortfarande att jag ska backa om någon går loss på mitt huvud. Tankeverksamheten ligger på något vis ett steg efter med sitt ”gå in nära”. Jag vet inte riktigt hur jag ska få tankeverksamheten att hinna före instinkten, det är väl förmodligen övning som gäller. I varje fall, när jag sparrades mot H (som vi brukar ha som vikarie…) skulle han förstås testa mig och började slänga iväg de där höga sparkarna. Den första träffade såklart intill ögat och som bevis ser det numera ut som om jag har slarvat lite vid borttagning av brunröd och blå ögonskugga. Det är ett yttepyttelitet område precis i ögonvrån som är lite missfärgat. Alltså ingen regelrätt blåtira, man måste vara riktigt uppmärksam för att notera att jag är lite missfärgad där. Är det irriterande att jag blev träffad där? Ja, men jag ser det i vanlig ordning som en sporre för att försöka bli bättre. Jag har slarvat med mitt försvar som låter mig själv bli träffad där. För den delen fick H in andra träffar på mig, men jag lyckades även försvara mig emellanåt, så helt värdelös var jag väl ändå inte. Fast när det gäller huruvida jag fick in någon träff på H så var det väl egentligen bara en eller två. Resten lyckades han parera utan några som helst problem. Mutter. Ja ja, det gick desto bättre att sparras mot annat folk, förutom mot en annan grabb där jag helt ärligt inte fick in en enda ordentlig träff. Oerhört frustrerande. Det var enklare att köra mot tjejerna.

Vi hade intervallträning igår också, massa snabba raka slag mot säck i 30 s, sedan 30 s vila och så på det hela igen tio gånger. Jag kan säga att den sista omgången när tränaren skriker att man ska öka tempot till max och man redan tycker man slår som en vettvilling, då känns de där 30 s oehört långa att lyckas bibehålla sitt tempo på. Kondition får jag i alla fall. 😉

Det blev en massa knäböj också, 3 x 25 med 4 kg tyngd för tjejerna (10 kg för grabbarna) och det var till att gå ner hela vägen ner till golvet. Pust! Jag hade träningsvärk i benen redan när vi började och jag kan säga att den inte precis blev mindre av de där knäböjen. För att toppa det hela avslutade vi sedan med att para ihop oss två och två och köra en massa knäande. Mitt vänsterknä med sitt stora svullna blåmärke var inte överlyckligt över att behöva dunka i en mitts gång på gång, men det gick. Konditionsmässigt var det inga problem att härda ut.

Ni trodde väl inte att magen skulle glömmas bort heller? Nejdå, de sedvanliga 200 situpsen skulle göras. Jag körde 100 i par med min träningspartner och de sista 100 på egen hand, fördelat på 50 åt ena sidan och 50 åt andra sidan.

Min kropp känns efter gårdagens pass som en ledbruten 90-årings. Precis hela benen, inklusive övergången till fötterna, har träningsvärk. Lite vid korsryggen också, lite i magmusklerna (tjohoo), i nacke, axlar och överarmar. Det blir till att dofta liniment hela dagen.

 

Annonser

Om h7elieng

- energisk och för tillfället träningstokig hortonom med en passion för fantasyböcker, djur och natur.
Det här inlägget postades i Kickboxning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s