Så börjar kampen

Ikväll börjar kampen om att få i Helios tabletter. Jag har nog inte nämnt något här på bloggen, men han fick problem med kissandet igen i slutet på förra veckan och för att vara säkra på att det inte bara var en inflammerad urinblåsa så togs ett bakterieprov  som jag idag fick svar på. Han har alltså E-kolibakterier i urinen och ska nu gå på antibiotika i 10 dagar. Mindre kul, eftersom det i sin tur innebär att jag på något vis ska få i honom 2 tabletter en gång om dagen. Jovisst, det har ju gått tidigare, men han hatar tabletter och han brukar fly från mig så fort han ens anar att det är tablettdags. Helios är en bengal och sjutusans smart, så tro mig, jag har testat alla lura-i-katten-tabletter-knep som existerar. Förra gången det var aktuellt med antibiotika (för två år sedan) så var rentav det enklaste sättet att ge honom att helt enkelt tvinga i honom tabletterna genom att snabbt som ögat pilla in dem längst bak i mungipan på honom, tilta huvudet aningens bakåt, hålla för munnen och stryka honom på strupen. Han fick hela tiden stå på golvet utan att jag försökte hålla honom – det blir nämligen värre om jag lyfter upp honom i knäet och försöker göra samma sak där. Att lura i honom tabletter är i princip omöjligt, som när man försöker smuggla in det i en godsak. Han kan gå på det tricket första gången, men när han väl upptäckt tabletten efter den där första gången,  så vägrar han antingen äta godsaken för att han misstänker att det skulle kunna ligga äckelpäckel i den, eller så tar han godbiten och spottar ut tabletten. Han kan också förvandlas till ett dregelmonster om man lite senkommet försöker hindra en tablett från att spottas ut. Nåväl, hellre tabletter än pasta i alla fall! Pasta är TOTALT omöjligt att få i honom, oavsett hur mycket veterinären än påpekar att nästan alla katter frivilligt brukar slicka i sig pasta. Vi fick ju pasta utskrivet till honom en gång av en veterinär och det gick fullständigt åt skogen. Inget hamnade där det skulle och det som oundvikligen hamnade i pälsen, ignorerade han fullständigt. Han gick hellre skitig än slickade i sig det.

Om h7elieng

- energisk och för tillfället träningstokig hortonom med en passion för fantasyböcker, djur och natur.
Det här inlägget postades i Katterna. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s