Jag är Hulken

Japp, jag är Hulken. I alla fall om ni frågar en av killarna jag sparrades mot idag, haha! Jag fick in många bra träffar mot honom, så det var kul. Det känns faktiskt rent allmänt som om det börjar flyta på i sparringen nu! Jag börjar känna mig mer jämspelt när jag sparras, även när jag går loss på grabbarna *nöjd*.

När jag körde mot M (den andra tjejen på fredagspasset) så råkade vi sporra varandra till att köra lite hårdare. Det var rätt många gånger det lät prima när den ena eller den andra fick in en bra träff. Vi krockade med benskydden ett par gånger också och med knäna en gång. Hon gav mig en jäkla smäll en bit ovanför knäet, på höger lår. Det gjorde ont redan där och då, men hög som jag var på endorfiner så gick det prima att ignorera det ända tills det var dags att varva ned. DÅ tusan gjorde det ont som bara den. Jag haltar rätt friskt på det benet nu, trots ihärdigt smörjande av kylsalva. Ni ska inte tro att det var den enda lite rejälare smällen jag åkte dit på. Åh nej, jag har allt samlat ihop minst fem nya blåmärken idag. Två riktigt tjusiga på vänster lår (ja, jag har ont där med, men inte lika ont som på höger), ett på höger knä, ett vid bröstkorgen (hur det nu hamnade där) och sedan det där på höger lår. Fast lika glad för det är jag! Det ska synas att det inte är någon mesig sport jag sysslar med. 😉

Jag måste berätta att dagens pass var lite annorlunda rent allmänt. Uppvärmningen bestod av att jogga långsamt och slå slag i luften, sedan lite sidoförflyttningar och annat smått och gott. Blev jag varm? Njae, inte så varm som jag skulle blivit om det var den vanliga uppvärmningen. Lite skuggsparring och skuggboxning blev det också, innan vi gick över på mittsövningar. Där fick man veta att man levde! De var synnerligen konditionskrävande! Sedan sparring i ca 30 min, varefter vi avrundade med skuggsparring, situps, armhävningar och slutligen knäsparkar med hantlar. Ja ni läste rätt, vi körde knäsparkarna sist, när man var som tröttast… Mina armar och ben (hade ont av smällarna från sparringen) skrek redan efter en halv minut och vi höll på i ca fem minuter. Gissa hur kul det var? Jag bet i alla fall ihop och uthärdade. Nätt och jämnt. Jag var som en urvriden trasa efter passet, så det var kanske tur att jag inte hade tid för mer än att stretcha innan jag hastade iväg till bussen.

Advertisements

Om h7elieng

- energisk och för tillfället träningstokig hortonom med en passion för fantasyböcker, djur och natur.
Det här inlägget postades i Thaiboxning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s